Efter att ha hört så mycket gott om Alex Schulmans Bränn alla mina brev, lyssnade jag intensivt på den boken under mina motionsrundor och blev irriterad. Irriterad på de "manliga genier" som funnits genom tiderna varav Sven Stolpe (Alex morfar) var en av dem. Irriterad på hur de tagit ut sin vrede på de kvinnor som funnits i deras närhet.
Ja, Alex har skrivit en välskriven berättelse om dåtiden och hur släktingars beteende långt bak i tiden kan ge effekter långt in i nutid. Om en kärlekshistoria som inte fick fortsätta på grund av rädsla. Men jag kan inte njuta av den. Jag blir bara så arg. Ett tag var jag nära att bara sluta lyssna, men jag fortsatte ända in i slutet.
Hela tiden när jag läser drar jag paralleller till Malou von Sivers släktdrama. Liknande händelser, men skrivet på ett annat sätt. Medan hennes berättelse är mer skönlitterär är denna mer biografiskt undersökande nästan som en slags forskning över sin släkt.
Jag skriver alltid ut betyg på de böcker jag läser och nu är jag fundersam. Visst, boken var välskriven och mitt engagemang var högt, samtidigt så blev jag mest irriterad och arg. Jag tror det får avslutas med betyget 3.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar