Först när jag började läsa Helvetet jag kallade kärlek visste jag inte att Lena Bivner skrivit en självbiografisk roman. Något jag förstod allt eftersom. Lena berättar en del av sin livshistoria, kärleken till en man som psykiskt misshandlade henne. En fruktansvärd historia som hon berättar rakt upp och ned.
Jag blir irriterad på Lena som inte lämnar Peter. Hon har möjligheten många gånger, hon sätter sina barn åt sidan, hon får råd av terapeuter och vänner, men ändå stannar hon kvar. Och det är så det är. Vi kan alla hamna där, men ändå irriterande.
En bok som stannar kvar i mitt minne och har gett mig stora insikter om psykisk misshandel. Hur det känns och hur det är. Ett helvete som jag inte kallar kärlek.
2 kommentarer:
Jag kan tänka mig hur irriterade och frustrerade mina vänner och familj var när jag var i ett sånt förhållande. För man ignorerar alla råd och varningar och bara kämpar som en idiot för att få tillbaka den där killen man föll för i början. Det är hemskt så manipulerande och nertryckande de kan vara.
Förstår att det måste vara helt fruktansvärt. Så bra att du kommit ifrån det!
Skicka en kommentar